ohörbar..

Fan va hemsk det är när det känns som att man står i mitten av en folksamling & skriker..men ingen ser..ingen hör..det är precis som att man står i en osyndlig glaskula, med ljudisolerat glas..det är den absolut värsta kännslan som finns..att vara ohörbar..just så känner jag mig nu..imorgon åker jag hem till kusten igen, absolut ingen lust, inte nu..saknar så jag spricker, men rädslan att bli utstängd skrämmer mig..vad har jag att vänta mig? Vem träffar jag, vad det personen jag lämnade el personen som idag bara va kall & omöjlig..jag vet varken ut eller in! Jag vet inte vad jag ska tro..jag vet inte vad jag ska göra..panikångesten sprider sig fortare än va den någonsin gjort förut..
Wickan är den som ALLTID ringer vid rätt tidpunkt..det är precis som att hon vet när man behöver en vän..Sånt är värdefullt!
Vesiten i dalarna har iaf varit kort men välbehövlig..dock skulle jag kunna va kvar länge till..jag gillar att bara kunna va..men..verkligheten kallar & det är dags att bege sig till "vuxen"världen igen..att vara "vuxen" suger verkligen ibland! Att hålla reda på 1 mille saker samtidigt är INTE min kaka..inte alls!! Fy fan säger jag bara..
Nu vill jag bara att idag ska bli bortglömt, att morgondagen ska gå fort, att tisdagen ska välkomnas med ett leende & att helgen blir vildare än någonsin!!

Tack & hej..

KiZZ